Thoughts...

Okay, jag erkänner. Jag är inte särskilt tjejig. Ibland kan jag inte ens sitta still, och när jag faktiskt sitter still så sitter jag oftast så onormalt att jag måste byta ställning var och varannan minut. Ibland gör jag riktigt dumma saker. Och ibland gör jag riktigt galna saker. Och rätt ofta är det för att få uppmärksamhet. Jag var alldeles för blyg i mina förra klasser. Och nu har jag äntligen kommit till en klass som faktiskt verkar uppskatta mig, åtminstone lite, även om jag inte har gett det bästa intrycket... Jag vet inte riktigt om jag kan säga 'det är bara helt enkelt så jag är', för det känns som om jag skulle ljuga lite då. Det känns som om det finns något mer inuti mitt bröst som vill komma ut, en större personlighet, någon som jag faktiskt stolt kan säga 'det är så jag' över. Jag förstår inte riktigt allt, men med mina vänners hjälp ska jag nog lyckas ta mig ända upp till himmelen! Vad skulle jag göra utan mina vänner? Jag skulle inte vara någon särskilt, jag skulle inte vara något faktiskt. Antagligen hade jag nog till och med tagit livet av mig. Men i tvåan fick jag en utav mina mest betydande vänner. And we're still going strong^^ även om vi hade en liten jobbig period... Men jag vet verkligen inte vad jag hade gjort utan henne^^ Du vet vem du är, men shiet the same, Ellan, jag skriver ditt namn ändå^^ älskar dig som min egen syster för guds skull, och det är ännu roligare att jag gör det nu när du är ihop med brorsan Appe^^ Och jag har även fler betydande vänner, även om jag varken orkar skriva upp alla, och inte vill, eftersom någon antagligen kommer att bli sur över ordningen, eller ifall jag råkar glömma någon... (a) men ni vet vilka ni är, och även om ni inte läser min blogg så hoppas jag att ni känner en varm rörelse i era hjärtan när jag publicerar detta, och jag hoppas att ni förstår anledningen till det^^ jag älskar er allihopa så otroligt mycket, oavsett om ni är tjejer eller killar, kärlek har verkligen inga gränser<3 jag vet inte riktigt varför jag skrev det, förutom att visa min uppskattning för er allihopa ö.ö men jag vill även passa på att säga till alla er som råkar snubbla in på min lilla blogg, att ta vara på ögonblicken tillsammans med era vänner, ni vet aldrig när det kan ta slut... (been there, done that, almost got a t-shirt) nu tänker jag att börja leva lite mer fritt, och släppa in mina vänner lite mer på livet^^ ni må bli rädda eller oroliga först, men jag hoppas verkligen att ni kan fortsätta acceptera mig efter det, och om ni inte kan det så är vi nog inte menade att vara vänner... Då får jag ta den smällen, inte lyckligt men ändå sansat, och om jag faller hoppas jag att jag alltid... Nej, jag vet att jag alltid kommer att ha minst en person som finns där och fångar mig, och hjälper mig upp^^ älskar er<3